Eva Arfwedson: Fast i leran sedan 25 år
Eva Arfwedson
Ett kvarts sekel har snart förflutit sedan en god vän lockade med Eva Arfwedson på en keramikkurs.
-Det är lätt att fastna i leran, säger Eva med ett menande leende.
Att skapa, forma, använda händer och fantasi, är något som Eva har gjort i hela sitt liv. Redan som barn använde hon träslöjdstimmarna i skolan år att tillverka smycken, som hon sedan sålde. Med åren blev det mycket textil och batik. Glashantverket har hon också provat på… men så råkade hon ta det där steget rakt ner i leran och fascinationen var omedelbar:
-Lera är tredimensionellt. Du kan dra ifrån och lägga till. Dreja eller kavla. Jag väljer helst det sistnämnda för det passar mig bättre. Drejar jag till exempel koppar eller muggar, ska alla ha samma form. Det tycker jag blir lite tråkigt.
Mångårig deltagare på Kulturnatten
Under sin yrkeskarriär som lärare på Anneroskolan, har Eva introducerat många Staffanstorpsbarn till lerans och keramikens mystik. Hon lyckades till och med få gehör för en brännugn på skolan!
-Den kom inte bara Anneroskolan till gagn utan fanns till för alla som ville prova på, inflikar Eva.
På Kulturnatten har vi kunnat stifta bekantskap med Evas alster sedan många år tillbaka och i år har Lions Club Staffanstorp sett till att hon är konstnärernas och konsthantverkarnas frontfigur.
Muskelkraft och brännheta ugnar
Keramik à la Eva Arfwedson är muskelkraft, för att tämja den hårda leran från klump till konstnärlig skapelse. Det är tusengradiga temperaturer i brännheta ugnar och rejäla ståltänger som inte ens en gammaldags smed skulle rynka på nästan åt.
Den japanska raku-tekniken ligger henne varmt om hjärtat:
-Först formar man föremålet och bränner det i skröj, det vill säga 950 grader. Därpå glaserar man. Det finns en rad olika ämnen att använda, beroende på vilken färg man vill åstadkomma. Med mycket kopparoxid i glasyren får man turkosa och riktigt kopparfärgade nyanser, förklarar Eva.
Överraskningarnas metod
Efter glaseringen flyttar hantverket från ateljén ut i trädgården. Här ”grillar” Eva sina alster i en raku-tunna tills temperaturen visar 900 grader. Sedan plockar hon ut dem med ovannämnda smedtång och begraver dem i sågspån, för att inget syre ska komma till. Raku, berättar Eva, är överraskningarnas metod, man vet aldrig riktigt vad man gräver fram när sågspånen har svalnat.
-Det är det häftiga med raku, säger Eva med ett skratt och tillägger att överraskningsmomentet alltid känns lika spännande… även om ett och annat föremål går förlorat i temperaturväxlingen från ugnens 900 grader till sågspånens tio grader.
När man tittar på de nästan flortunna ljuslyktorna i Evas ateljé, eller de näpna småfåglarna av en blåmes storlek, hugger det nästan till i hjärtat. Tänk vad de stackarna har gått igenom! Ur askan, i elden, levande begravda i sågspån och därefter utsatta för hårdhänt skrubbning med tvålull, för att tvinga fram de vackra färgerna under sotet.
Årets affisch
Så länge grannarna inte klagar
I Evas ateljé trängs alstren på höga hyllor. Vackra eldröda fat, fantasifulla ekollon i makroformat, härligt mogna äpplen, blodröda hjärtan, söta små skotska terrierhundar, fromma hästar och allsköns fåglar, från änder till tättingar.
-Det har blivit mycket hästar och fåglar på sista tiden. Varför vet jag inte, det är nog en slump, säger Eva med en axelryckning och ett varmt leende mot de robusta kusarna i varierande färger och storlekar.
Och fler kommer det att bli, både hästar och fåglar.
-Som pensionär har jag så mycket mer tid och så länge grannarna inte klagar på att jag eldar i trädgården tänker jag fortsätta, lovar Eva Arfwedson.
Text och bild: 2015.10.02, Ann Mellblom för Spegeln