Lions Club Staffanstorps Kulturstipendie 2014 går till Stefan ”Julius” Malmström
Lions Kulturstipendie på 10.000:- går till Stefan Malmström.
Stefan ”Julius” Malmström
Stefan Malmström är en välkänd profil i södra Sverige och har verkat inom kulturbranschen under hela sitt yrkesverksamma liv. Vi minns med glädje ”Julius Platthandel” i Lund och alla konserter han arrangerat på Olympen med världsartister såsom Paul McCartney, ABBA och många fler.
Stefan Malmström är entreprenör. Julius Biljettservice som startades på 80-talet har gjort det enklare för oss att köpa biljetter till olika kulturevenemang, Nöjesteatern ”Skrattets och glädjens teater” har gett, och ger, oss goda skratt med bl a Annie, Spamalot och nu senast Jobba för två. Utställningen ”Tutankhamon” var en succé under flera månader på Malmömässan.
Med sina rötter och boende i Hjärup är Stefan Malmström en god representant för Staffanstorps kommun, och vi önskar honom fortsatta framgångar och stort nöje!
Lions Club Staffanstorp Stipendiet delas ut på Kulturnatten i Staffanstorp den 17 okt. Stefan kommer att bli intervjuad av Bertil Svensson i Bibliotekets hörsal strax efter 21.00.
Grattis till Lions kulturstipendium! Du har fått liknande utmärkelser av Malmö Stad och av Region Skåne. Här kommer ännu en, från din hemkommun. Hur känns det?
Alla borde få utmärkelser. Oavsett vad vi gör behöver vi en dunk i ryggen för att känna oss inspirerade. Alla utmärkelser är lika mycket värda, oavsett var de kommer ifrån.
Kanske har jag inte direkt medverkat till att kulturlivet i Staffanstorp har fått sin dos av Julius, men under mina 40 verksamma år tror jag att många staffanstorpare har varit i Lund eller i Malmö på något Julius-evenemang och det känns bra.
Du bor i Hjärup, men är du även uppvuxen i Staffanstorps kommun?
Jag är född och uppvuxen i Alnarp, men min morfar ägde två gårdar i Hjärup och två i Uppåkra, så visst har jag rötter i kommunen.
När blev Stefan Malmström ”Julius”?
Julius är ett av mina dopnamn, men jag kallade mig Stefan fram till 1969.
Det var just vid den tiden som fenomenet diskotek kom till Sverige. Tidigare hade man dansat till källarband. Att dansa till inspelad musik tyckte man var märkligt.
Diskoteken började på lyxställena i New York och kom med tiden till Sverige via adeln, där man bytte ut den sedvanliga trion mot något lite häftigare. Jag var gymnasist på Katedralskolan i Lund och arbetade oavlönat med artistförmedling på Musikerförbundet i Malmö. Någon ringde och ville boka en DJ. Jag lovade att fixa detta, men glömde det. När man ringde igen för att få besked, fick jag ju dra till med något. ”Jag känner en som heter Julius, som kan komma till er”, sade jag. Sedan lånade jag ihop skivor av mina vänner. Det var min DJ-debut. Stefan blev Julius och det blev en stor succé. DJ-gagen finansierade mina studieår och även mina första år som egen företagare.
Vi är många som minns dig från TV:s Diskotaket. Var detta ditt genombrott?
Diskotaket började 1977 och pågick i fem år. Det gjorde mig känd i hela Sverige. Jag har till och med varit DJ i Överkalix! Under dessa år turnerade jag i folkparkerna och drev samtidigt arrangemangen på Olympen. Det var jätteskoj, men idag fattar jag inte hur jag orkade. 1985 fick jag mitt första barn och jag kände att ”nu måste jag bestämma mig”. När tjejer kom fram till mig och sade ”du känner min mamma”, förstod jag att det var dags att lägga av som DJ. Men jag är fortfarande en diversearbetare inom musik- och nöjesbranschen; producerar teaterföreställningar, utvecklar biljettsystem, engagerar artister. Jag vill medverka till att folk upplever bra saker.
Du har också ett förflutet som sångare i olika band. Berätta!
Det var under tidigt 60-tal och 1965 var vi, Little Dipper Organization, förband till Rolling Stones i Baltiska Hallen i Malmö. Men jag var ingen särskilt bra sångare. Jag förstod ganska snabbt att jag var bättre bakom scenen. Jag var också med i lundabandet The Screamers. Vi var det mest populära av alla band på Lunds olika studentnationer.
År 1972 drog du igång på det öde Olympen i Lund och lyfte detta till ett regelrätt musikpalats. Är det sant att dina första artister var Paul McCartney & The Wings?
Paul McCartney, men också Jethro Tull, Alice Cooper och Santana. Alice Cooper åkte jag själv och hämtade på flygplatsen i Köpenhamn. Han hade både boaormen och giljotinen med sig och det enda ställe han uppträdde på i hela Skandinavien var Olympen i Lund. Det skapade rubriker. Till och med i Stockholm visste man vad Olympen var.
Du drev även Julius Platthandel i Lund, dit man vallfärdade. Idag finns inte skivbutikerna i stadsbilden längre. Hur känner du inför det?
Julius Platthandel var väldigt skoj. Vi hade egen import från New York och London och var en av de få butiker där man kunde beställa specialskivor. Men redan i slutet av 70-talet fick skivbutikerna sin första smäll. Det var när Bert Karlsson satte ut de bästsäljande skivorna på bensinstationerna. Jag fanns med i bilden fram till 1981, då jag lät personalen ta över butiken. Sedan åtta, tio år laddar man ner musik och CD-försäljningen har minskat drastiskt. Marknaden har förändrats oerhört. Det får man acceptera.
Mer än 40 år i estradunderhållningens tjänst, från rock till opera. Vilken genre av musik eller vilka artister tilltalas du mest av?
En svår fråga. Jag är allätare. Det beror på vilken tid på dygnet du frågar mig. Generellt tycker jag om det så länge det svänger. Ibland chockas jag av mig själv. Som när hiphopen och rappen kom. Jag var inte så begeistrad, men så lyssnade jag på Timbuktu och blev såld. Då tänkte jag att ”så mossig är jag ju ändå inte”.
Av alla de stora artister du har tagit hit, vem har gjort störst intryck på dig?
The Manhattan Transfer, som var här första gången 1978. De är intakta, jävligt bra, kvalitetsmedvetna och de har inte fastnat i någon nostalgihistoria. De är fina människor och jag har fått lära känna dem. Det är inte så ofta, för artister har alltid bråttom, de ska alltid vidare och det finns många Julius världen över.
En annan som har imponerat på mig, som tyvärr inte finns längre, är Victor Borge. Han stod för något som jag är mycket stolt att ha fått lov att samarbeta med. Han dog år 2000 och i den genren har vi fortfarande inte sett någon efterträdare.
Vilken är din drömartist att få engagera?
Också en svår fråga… Bette Midler. Jag gjorde henne 1978 och hon var så himla bra. Jag skulle gärna vilja göra om henne. Ännu en artist, vars mångsidighet jag uppskattar, är David Bowie. Jag träffade honom i ett märkligt sammanhang. Han var med i Bingolotto och samma dag var jag i Göteborg med Cliff Richard. De båda hade aldrig träffats, så det var roligt att vara med när dessa båda giganter möttes – på Bingolotto.
Alice Cooper med sin boaorm, Bowie och Richard på Bingolotto och 40 år av upplevelser. När kommer dina memoarer?
De kommer inte. Finns ingen som är intresserad, för det finns inga skandaler i min värld. Dessutom har jag inte tid att tänka bakåt. Just nu arbetar jag med en av världens mest kända komedier, One Man Two Guvnors, som heter Jobba för två i svensk översättning och har Sven Melander och Anders Jansson i huvudrollerna. Det är hur roligt som helst. Jag lever i nuet. Att skriva memoarer skulle nog göra mig nostalgisk.
Därför är jag glad att det finns folk som självmant vill skriva om Olympen-perioden. En sådan bok skrivs just nu. Jag har ställt material till förfogande och ser fram emot att få läsa boken. Jag kommer att få återuppleva saker som jag hade glömt bort.
Kommer du personligen att ta emot utmärkelsen på Kulturnatten?
Ja, det är klart och definitivt ett måste! Det ska bli jätteroligt, inte minst då det kommer från Lions, som gör så mycket gott.
Bild och text: 2014.09.08, Ann Mellblom för Spegeln, Kulturnatten