Lions Stora Kulturstipendium

av webmaster | okt 16, 2015 | Event

Måns Nilsson, mottagare av Lions Stora Kulturstipendium:

Vi komiker är inget särskilt roligt gäng

Måns Nilsson

Vi känner honom från radioprogrammet Så funkar det, från SVT:s kritikerrosade TV-produktion Anders & Måns och julkalendern Skägget i brevlådan. Han skriver, regisserar och står på scen. Under Kulturnatten tilldelas han dessutom Lions Stora Kulturstipendium. Spegeln har träffat Måns Nilsson, glasstjuven från Stora Bjällerup som sedan tiotalet år är ett etablerat namn i svenska humorkretsar.

Hur beskriver du med egna ord Måns Nilsson?

Som lite rastlös, men plikttrogen. Jag blir lätt entusiastisk över saker jag tycker är intressanta. Fånig är ett ord som kommer… och jag är bra på att få saker gjorda.

Varför beskriver du dig inte som ”rolig”?

Min flickvän är mycket roligare! Jag är inte så rolig privat och det delar jag med många kollegor i branschen. Umgås man med en komiker blir man nog besviken. Vi är inget särskilt roligt gäng.

Du är komiker, manusförfattare, regissör och skådespelare. Något att tillägga?

Kanske att jag är väldigt glad över att ha ett så roligt jobb. Jag försöker inte bli den bäste komikern. Min drivkraft är att själv ha roligt. Det har jag, oavsett vad jag ägnar mig åt.

Anders Johansson och Måns Nilsson
Foto: Markus Lindgren

Det låter ju nästan egoistiskt…

Ja! Jag tänker inte på att underhålla andra. Folk har ju YouTube, där finns mycket roligt!

Ibland kan jag tänka att det jag sysslar med är meningslöst om man jämför med folk som gör verkligt viktiga saker, men sedan funderar jag på de gånger folk hör av sig och berättar hur viktigt det var för dem att få skratta i en viss situation. Att stå på scenen, underhålla, få folk att skratta och kanske ge någon nya perspektiv, är bra saker.

Hur viktigt är det med allvar, provokation och eftertanke i din humor?

Mycket viktigt. Enligt mig ska ett skämt inte bara vara roligt, det ska ge något mer. Vara smart, väcka eftertanke eller berätta något. Det är inte alltid så bra. Jag kan upplevas som snobbig när det gäller humor och kommer aldrig att bli riktigt folkkär, men jag kan bara göra sådant jag själv gillar. Har man tur gillar andra också det. Annars blir det svårt att försörja sig.

Du och Anders ”Ankan” Johansson ett radarpar sedan länge. Hur gick det till?

Vi var två studenter som träffades i en källare på Värmlands Nation i Lund, där vi båda deltog i ett spex. Det sade klick. Nästan som en förälskelse. Anders är lite knäpp och jag dras till knäppa människor. Jag lurade med honom till Radio AF och vi började sända där. Två år senare sände vi ihop på P3.

Vad läste du i Lund?

Jag tänkte nog skaffa mig en ordentlig utbildning, men så blev det inte. Till farmors stora besvikelse blev jag inte läkare. På den tiden var CSN mer generöst. Man kunde plugga strökurser. Det gjorde jag, men det var mest en ursäkt för att spexa och festa.

Vad är det roligaste du har gjort hittills?

Radioprogrammet Så funkar det, för så slog vi igenom. Uppföljningen i TV, Anders och Måns, var också fantastiskt roligt att göra, för vi hade så fria tyglar. Vårt mål var inte att göra det roligaste, utan det konstigaste programmet, och att cheferna inte skulle förstå vad vi pysslade med. Jag tycker vi uppnådde dessa mål. Scenföreställningar är också roliga, liksom mina två nya projekt, en långfilm och en teaterpjäs. Det är två nya hantverk som jag lär mig.

Du har jobbat mycket för SVT. Kan man kalla det för en kvalitetsstämpel?

Det tycker jag. För andra kanaler gäller bara publiksiffror och pengar. De kunde lika gärna driva en syltfabrik eller en korvkiosk. Även på SVT är tittarsiffrorna viktiga, men det handlar ändå om något mer.

Händer det att folk blir upprörda över din komik?

Jag och Anders har skämtat mycket om oförargliga saker som vetenskap och mänskligt beteende, men ibland har vi ändå retat upp någon. Som en bonde, efter att vi hade kallat potatis för en frukt. Han var jättearg! Jag tror att svenskar är världens mest lättkränkta folk. Vi borde slappna av mer. Som komiker menar man inte allt man säger. Vissa saker säger man för att väcka en reaktion, som eftertanke eller skratt.

Du är uppvuxen i Stora Bjällerup. Hur var det?

Mycket idylliskt och bra! Vi flyttade dit från Lund när jag var sju år. Plötsligt upptäckte jag att alla kompisar var bondsöner. Det viktigaste var att man hade en stor fet traktor. Då var man cool. Mina föräldrar var lärare och mer gröna vågen-typen, så med vår gamla Volvo BM var jag väldigt ocool.

Vi bodde precis vid Höje å, där vi fiskade och byggde flottar. Vi lekte på gårdarna, i silor och på andra livsfarliga ställen. Vi körde traktor. Skolan i Kyrkheddinge låg mitt emot glassfabriken. Där klättrade vi ner i containern för att leta defekt glass. Hade man tur kunde man hitta en Nogger med bara choklad. Men jag har nog ätit en del glass med skruvar och maskinolja också. Fast det farligaste var vägen vi korsade för att komma dit. Där körde de i 120.

Vad har bidragit till att du är den du är idag?

Man är alltid mycket färgad av sin uppväxt. I skolan fick man prova på att stå på scen. I mellanstadiet hade man föreställningar för föräldrarna och på Hagalidskolan hade vi revy. I nian skrev jag någon sketch och fick mersmak redan då. På gymnasiet började spexen. Men mest har nog min styvfar – Bärra Andersson, en av Bröderna Lagerståhl – bidragit. Redan som liten fick jag följa med honom och hänga i radiostudion.

Har du läst juryns motivering till att du får Stora Kulturstipendiet?

Nej, men jag är nyfiken. Jag är mångsysslare så det ska bli spännande att se hur de har lyckats sammanfatta min karriär hittills, vad de har fastnat för. Kanske något om folkbildande humor som inte sparkar nedåt och som oftast håller sig ovanför midjan.

Vad vill du säga till Lions Club Staffanstorp?

Att jag är väldigt tacksam. Det är fantastiskt roligt att bli uppmärksammad. Trots en underbar barndom har jag idag något av en hatkärlek till Staffanstorp… så tack för att ni uppskattar mig!

Text och bild: 2015.09.23, Ann Mellblom för Spegeln

Staffanstorps första körfestival

av webmaster | okt 16, 2015 | Event

För fred, för flyktingar och för Världens Barn

Alissa Tomac

Kulturnatten i Staffanstorp fyller 20 år. Det måste ju firas lite extra, men hur? Idén om en körfestival kom från Lions Club Staffanstorp och man slängde ut en trevare till S:t Staffans församling.
-En sådan idé måste man bara tacka ja till! säger S:t Staffans organist och körledare Alissa Tomac. 

När Kulturnattens yra har lagt sig och vi alla har njutit en härlig lördagsförmiddag och lunch, är det dags för Le Grand Final: Nio körer blandar sina stämmor och repertoarer i en konsert med temat fred.

-Det är ju FN-dagen, den 24 oktober, säger Alissa.

Alla är välkomna. Entrén är gratis.

-Men den som vill skänka en slant till vår gemensamma insamling är välkommen att göra så. Alla intäkter går till flyktingkrisen genom Världens Barn, betonar Alissa.

Nio körer

Med nio körer – från fylligt myndiga mansstämmor till klara sopraner och ljusa barnstämmor – får programmet en imponerande spännvidd. Även publiken bjuds in att sjunga med.

Medverkande körer är dubbelkvartetten Oktopuss från Lund, Manskören Staffan, Legatokören, Superkören, Kolibrikören, Sånglärkorna, S:t Staffanskören samt Lilla Kören i Hjärup och Lilla Kören i Staffanstorp.

Redan under förmiddagen samlas körerna för uppvärmning. När klockan slår tre har alla korister klarat strupen och dörrarna på S:t Staffans församlingsgård slås upp för allmänheten.

Häxan och Lejonet

Sommarens uppsättning av barnmusikalen Häxan och Lejonet (baserad på C. S. Lewis böcker om Narnia), blev en succé. Här får vi än en gång tillfälle att följa med genom det förtrollade klädskåpet, in i Narnias värld och tid, fauner och talande djur. Landet där den elaka Vita Häxan regerar. Landet där det alltid är vinter, men aldrig blir jul.

Röstvård och body percussion

För den som inte vågar resa till det mystiska Narnia, bjuds möjligheten att delta i workshops om röstvård och body percussion (hur vi kan använda vår kropp som musikinstrument, allt från att stampa med fötterna och knäppa med fingrarna till de kluckande eller smackande ljud vår tunga och våra läppar kan åstadkomma).

Vem vinner fototävlingen?

Du har väl koll på Kulturnattens fototävling Ljuset i mitt liv? Alla kan vara med och lämna in sitt bästa fotografi, som ställs ut på församlingsgården, där besökarna under fredagskvällen röstar på sina favoriter.

Strax före klockan fyra, när workshops och musikal är avklarade, tillkännages vinnaren av Kulturnattens fotoutställning.

Mäktig avslutning

Så är det dags för körfestivalens avslutande konsert. När klockan slår fyra kommer taket i församlingsgårdens stora sal nästan att lyfta.

-Det kommer att bli mäktigt, säger Alissa med entusiasm i rösten.

Manskören Staffan sjunger Astrid Lindgrens sånger tillsammans med barnkörerna. Oktopuss ger prov på sina rutinerade röster (nästa år har du sjungit ihop i tre decennier).

I sånger med fredstema som Afzelius älskade ”Sång till friheten” och ”We are the World” (USA for Africa, 1985) stämmer också vi i publiken in.

-Välkommen till Staffanstorps första körfestival – för freden, för flyktingarna, för de ensamkommande barn som vi ska ta emot i Staffanstorp och för Världens Barn, hälsar Alissa Tomac.

Körfestival med temat fred

Bild och text: 2015.10.02, Ann Mellblom för Spegeln

Keramik på Kulturnatten

av webmaster | okt 15, 2015 | Event

Katarina Gustafsson

Under årets Kulturnatt vill vi uppmärksamma lite extra för konstformen  KERAMIK. Framsidan på årets Kulturnattsblad pryds därför av keramik skapade av Eva Arfwedsson. Flera keramiker, både från Staffanstorp och andra orter kommer ställer ut sina alster i Bråhögshallen. Bland utställarna finns  etablerade keramiker och elever från Folkuniversitet i Lund.

Till gruppen etablerade keramiker räknas bl  andra, Katarina Gustafsson www.sirekopingestengods.se

En autodidakt keramiker verksam i Sireköpinge. Berömd för sina fantastiska lampor, lyktor och skålar med genombruten dekor.

Eva Arfwedson visar keramik i rakuteknik.  Marinne Svenning från Staffanstorp visar egenproduce-rade alster och elever på Folkuniversitet i Lund visar och berättar om keramik.

Möt alla dessa keramiker, prata keramik och njut av deras alster. Du kanske hittar något som du vill köpa och ta dig med hem.

Keramikerna träffar du i Bråhögshallen.

Årets affischvinnare

av webmaster | okt 15, 2015 | Event

Eva Arfwedson: Fast i leran sedan 25 år

Eva Arfwedson

Ett kvarts sekel har snart förflutit sedan en god vän lockade med Eva Arfwedson på en keramikkurs.
-Det är lätt att fastna i leran, säger Eva med ett menande leende.

Att skapa, forma, använda händer och fantasi, är något som Eva har gjort i hela sitt liv. Redan som barn använde hon träslöjdstimmarna i skolan år att tillverka smycken, som hon sedan sålde. Med åren blev det mycket textil och batik. Glashantverket har hon också provat på… men så råkade hon ta det där steget rakt ner i leran och fascinationen var omedelbar:

-Lera är tredimensionellt. Du kan dra ifrån och lägga till. Dreja eller kavla. Jag väljer helst det sistnämnda för det passar mig bättre. Drejar jag till exempel koppar eller muggar, ska alla ha samma form. Det tycker jag blir lite tråkigt.

Mångårig deltagare på Kulturnatten

Under sin yrkeskarriär som lärare på Anneroskolan, har Eva introducerat många Staffanstorpsbarn till lerans och keramikens mystik. Hon lyckades till och med få gehör för en brännugn på skolan!

-Den kom inte bara Anneroskolan till gagn utan fanns till för alla som ville prova på, inflikar Eva.

På Kulturnatten har vi kunnat stifta bekantskap med Evas alster sedan många år tillbaka och i år har Lions Club Staffanstorp sett till att hon är konstnärernas och konsthantverkarnas frontfigur.

Muskelkraft och brännheta ugnar

Keramik à la Eva Arfwedson är muskelkraft, för att tämja den hårda leran från klump till konstnärlig skapelse. Det är tusengradiga temperaturer i brännheta ugnar och rejäla ståltänger som inte ens en gammaldags smed skulle rynka på nästan åt.

Den japanska raku-tekniken ligger henne varmt om hjärtat:

-Först formar man föremålet och bränner det i skröj, det vill säga 950 grader. Därpå glaserar man. Det finns en rad olika ämnen att använda, beroende på vilken färg man vill åstadkomma. Med mycket kopparoxid i glasyren får man turkosa och riktigt kopparfärgade nyanser, förklarar Eva.

Överraskningarnas metod

Efter glaseringen flyttar hantverket från ateljén ut i trädgården. Här ”grillar” Eva sina alster i en raku-tunna tills temperaturen visar 900 grader. Sedan plockar hon ut dem med ovannämnda smedtång och begraver dem i sågspån, för att inget syre ska komma till. Raku, berättar Eva, är överraskningarnas metod, man vet aldrig riktigt vad man gräver fram när sågspånen har svalnat.

-Det är det häftiga med raku, säger Eva med ett skratt och tillägger att överraskningsmomentet alltid känns lika spännande… även om ett och annat föremål går förlorat i temperaturväxlingen från ugnens 900 grader till sågspånens tio grader.

När man tittar på de nästan flortunna ljuslyktorna i Evas ateljé, eller de näpna småfåglarna av en blåmes storlek, hugger det nästan till i hjärtat. Tänk vad de stackarna har gått igenom! Ur askan, i elden, levande begravda i sågspån och därefter utsatta för hårdhänt skrubbning med tvålull, för att tvinga fram de vackra färgerna under sotet.

Årets affisch

Så länge grannarna inte klagar

I Evas ateljé trängs alstren på höga hyllor. Vackra eldröda fat, fantasifulla ekollon i makroformat, härligt mogna äpplen, blodröda hjärtan, söta små skotska terrierhundar, fromma hästar och allsköns fåglar, från änder till tättingar.

-Det har blivit mycket hästar och fåglar på sista tiden. Varför vet jag inte, det är nog en slump, säger Eva med en axelryckning och ett varmt leende mot de robusta kusarna i varierande färger och storlekar.

Och fler kommer det att bli, både hästar och fåglar.

-Som pensionär har jag så mycket mer tid och så länge grannarna inte klagar på att jag eldar i trädgården tänker jag fortsätta, lovar Eva Arfwedson.

Text och bild: 2015.10.02, Ann Mellblom för Spegeln